En skicklig tränare behöver inte välja den enkla vägen

Det har varit tyst på bloggen ett antal dagar, detta har sin grund till att framför allt tiden inte räckt till då det har varit en väldigt intensiv tid med mycket träningar och annan verksamhet inom Hockeyfabriken som jag snart hoppas jag kan berätta mer om...det kan bli väldigt spännande hoppas jag :-)

Sedan gillar jag inte heller att skriva vilket typ av blogginlägg som helst om det inte finns någon tanke som berör, för det är precis det som är syftet med denna blogg och Hockeyfabriken i allmänhet. Vi vill beröra, vi vill dela vår passion för individutveckling och vi vill påverka.

Det jag idag vill skriva av mig om är ett ämne som aldrig går ur tiden men som jag ändå när det händer förvånar mig i ett modernt samhälle anno 2011. Det som förvånar mig allra mest är att en idrott som finns i folksjälen i Sverige kan acceptera en utslagning av individer som är så unga som 10 och 11 år gamla, när sporten som helhet har minskat kraftigt de senaste 10 åren. Det jag pratar om är givetvis att det i föreningar accepteras att enskilda ledare i en förening ensamma kan bestämma vilka som har potential att bli hockeyspelare och vilka som inte kan bli det. Vilka signaler skickar det och vilka är dessa hockeyorakel som kan göra denna bedömning?! Det måste vara ett enormt djup i dessa tränares kunskap som kan göra denna bedömning redan nu?... och varför tror föräldrarna till de barn som får fortsätta att vara med att det kommer att vara den bästa utvecklingen för deras barn?

Nej, jag sticker ut hakan och påstår att dessa individer genom detta beteende endast visar sin begränsning som hockeytränare. Det visar att de endast kan arbeta med dem som i tidig ålder har utvecklats, endast med spelare från samma fack och bakgrund. Att dessutom föreningar som har centrala resurser med hög kunskap inte ingriper och säger ifrån gör mig bara förbryllad, vad är man rädd för? Om vi alla bara gemensamt skulle säga ifrån att det är inte på detta sätt vi skapar nästa Peter Forsberg eller Mats Sundin så skulle ju dessa individer inte ha en arena att agera på.

Nej i min värld så innebär det att vi visar rädsla för att ta diskussionen om vad individutveckling handlar om, det handlar inte om att vinna varje match med 9-0, att lära de spelare som kommit längst  utvecklingen att man i alla lägen endast kan spela matcher med andra som är av samma skrot och korn, förstå vilken djup avgrund dessa individer kommer ramla ner i när de blir nedskickade i AHL eller ett annat farmarlag om de inte får lära sig vikten av att hantera olika utmaningar, det kommer bli en jättekrock....

Och nu tänker kanske vissa av er, ska han säga som har pratat om betydelsen av att skapa framgång, att jobba med individer på olika nivåer. Men det står jag för till 100 procent, men det finns en gigantisk skillnad till att ta steget och säga, ni får inte vara med, på någon nivå överhuvudtaget.

Jag ska bevisa att det går att utveckla de bästa individerna utan att putta ut någon som vill vara med, som älskar att träna och spela ishockey. Det skall jag göra genom:

• Vara en skicklig tränare som kan dela upp gruppen i individträning utifrån alla komponenter som är helheten av en ishockeyspelare, ibland är det utifrån fysiska förutsättningar, ibland tekniska, ibland forward/back, många gånger utifrån den allmänna utvecklingen. Den tränare som inte klarar av att driva en grupp med 25 individer som ligger på 3-4 olika nivåer är i min värld en ganska begränsad tränare. Hur svårt kan det vara att träna 25 stycken Mats Sundin?
• Arbeta stenhårt med stationsövningar där vi nöter detaljer och därigenom blir tekniskt skickligare och inte ger oss förrän detaljerna sitter i närmast perfektion. Min förebild när det gäller detaljer inom ishockeyn måste vara Thomas Storm som kan nöta ett innerskär i 25 minuter tills det sitter perfekt. 
• Utmana spelarna genom att på individnivå spela matcher som innebär en utmaning för varje individ, varför vinna varje match med 9-0, hur utvecklande kan det vara egentligen?
• Träna stenhårt och mycket, men träna utifrån att spelarna vill träna och att glädje och utveckling skapar motivation. 
• Se alla på isen, såväl den spelaren som ligger längst fram såväl som den från år till år inte har kommit lika långt. 
• Erbjuda alla spelare en individuell utvecklingsplan som skapar förutsättningar för den som vill att nå så långt som den enskilda spelarens vilja och talang räcker till.
• Jag skall erbjuda de individer som ligger längst fram möjligheten att tävla och få möjligheten att vinna i enskilda turneringar eller matcher samtidigt som de individer som inte kommit lika långt skall få möjlighet att göra samma sak men i andra turneringar och matcher

Ett bra exempel som ni kan titta på är en förening som jag tycker har en bra balans mellan Elit och bredd är Rögle BK. Titta exempelvis på var deras juniorlag ligger just nu, det imponerar på mig. Det som är intressant är att Stockholm är extremt dominerande i många yngre åldersklasser. Tittar man tillbaka ett antal år på de nationella turneringarna som exempelvis Resport och Milko så vinner Stockholm nästan allt men vad händer sen? Varför är inte AIK och Djurgården lika dominerande på juniorsidan?

Till slut vill jag avsluta med något som jag tycker är väldigt roligt: Bilden nedan är en 6 årig kille i Philadelphia trakten som spelar med vår Storm White klubba och i första matchen gjorde han 3 mål och 2 assist i en match mot 8-åringar :-)