Behöver man ha en hockeykarriär bakom sig för att själv bli hockeytränare?

Mitt kliv in i ”karriären” som hockeytränare var mer eller mindre en tillfällighet. Min son hade precis börjat i hockeyskolan och jag var en av föräldrarna som hjälpte till på isen. En tidig lördag behagade den ansvarige tränaren inte komma till träningen och vi föräldrar som stod på isen var tvungna att lösa situationen. Ni kanske redan har gissat att jag tog rollen som ledare och organiserade den träningen och där tog karriären sin början. Sen den dagen blev jag ansvarig tränare för hockeyskolan och fortsatte sedan som huvudtränare för min sons lag när det var dags att bilda lag. Jag antar att det är många som känner igen sig i beskrivningen.

Jag har ingen hockeykarriär att tala om bakom mig. Mitt hastiga inhopp som hockeyspelare tog slut redan i 12-årsåldern efter 3-4 vintrars spelande. Jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg vad det var som gjorde att jag slutade med hockeyn, men jag var nog inte tillräckligt bra just då och jag kommer ihåg att jag inte platsade i första femman vilket gjorde en tävlingsinriktad ung kille besviken. Mitt dåvarande lags filosofi var att placera de 5 bästa i första femman och därefter fylla femmorna i fallande skala. Jag minns att jag tyckte filosofin var ganska knepig och jag förstod nog aldrig riktigt innebörden av detta, och jag tror inte att vår dåvarande tränare hade någon sund bakomliggande tanke bakom lagindelningen.

Ett antal år senare och med större erfarenhet är min uppfattning att man bör placera spelare på ungefär samma nivå i samma femma samtidigt som man ska bygga femmorna utifrån att varje femma ska bestå av 5 individer som ska ges lagom stora utmaningar och goda möjligheter att utvecklas. En sådan lagindelning skapar ett gott klimat för varje individ, men det var inte den tanken som fanns hos min dåvarande tränare. Min största merit som hockeyspelare är att jag fick sy 3 stygn i pannan (då var det häftig med ärr och man skulle ju se ut som ”kanadickerna” som en materialare uttryckte det) och var med och mötte Hv71 någon gång i mitten på sjuttiotalet, men det är inte mycket att skryta med då vi, som jag kommer ihåg det, fick ordentligt med stryk.

Tiden som ansvarig tränare för hockeyskolan och början av huvudtränartiden gick hyfsat men jag är villig att erkänna att det tog ett tag innan jag kom till insikt över vad hockeyträning egentligen går ut på. Som ny tränare är man engagerad och väldigt ambitiös och har en tro om att spelarna i princip behöver nya övningar hela tiden. Man lever gärna i illusionen om att det krävs stor variation för att spelarna inte ska tröttna. Det är inte utan att man också känner en viss oro för vad föräldrarna på läktaren skall säga om man inte hela tiden utvecklar träningskonceptet med nya övningar. Det lag min son spelade i vid den här tiden höll en ganska medelmåttig nivå och vi vann och förlorade i en ganska blandad kompott och varje match kändes lite som ett lotteri.

När jag väl växte in i rollen som tränare och kom till insikt om vad hockey går ut på skedde en ganska dramatisk förändring. Vinsterna blev fler och säkrare och den positiva utvecklingen på spelarna blev tydlig. Det roligaste var att utvecklingen skedde ganska snabbt. På relativt kort tid höjdes nivån i laget högst väsentligt och vi kunde faktiskt gå in i varje match med inställningen att vi skulle vinna, inte på lotteri utan baserat på bra tränade spelare.

Vad var det då som var vändpunkten? Konceptet var egentligen ganska enkelt:

• Jag bestämde mig för en grundläggande filosofi som jag själv trodde stenhårt på,
• Jag skapade ett träningskoncept som spelarna kände igen från träning till träning
• Jag begränsade antalet övningar och höll mig till de övningar som jag själv var övertygad om var riktigt bra övningar
• Jag avsade mig så mycket kringuppdrag som möjligt i laget för att kunna fokusera på att utveckla och utbilda hockeyspelare,
• Sist men kanske inte minst, så slutade jag bry mig om vad föräldrarna snackade om på läktaren; jag hade en filosofi som funkade, som spelarna gillade och som jag trodde på. När jag säger att jag slutade bry mig så är det en sanning med modifikation, givetvis lyssnade jag på eventuell kritik men jag var stark i min övertygelse om att det jag gjorde var rätt.

Jag är fortfarande tränare för det lag min son spelar i, men nu som assisterande tränare och i ett annat lag än det lag min son började spela i. Min tränarfilosofi gillades nog av de flesta i det förra laget och även i hela föreningen men föreningen var liten och jag fick driva för mycket av alla frågor förknippade med min tränarfilosofi på egen hand.

Det var därför härligt att hitta ett tränarpar i ett annat geografiskt närliggande lag som hade samma syn på utveckling och utbildning av hockeyspelare som jag hade och bytet av lag blev väldigt enkel och naturlig. På grund av att min son och hans lagkamrater givetvis blir äldre är träningskonceptet nu något mer sofistikerat, men förändringen är mer en utveckling av tidigare filosofi än en ändring av den. Det kanske också ska tilläggas att laget min son spelar i idag är ett av Stockholms bättre lag.

Frågan för det här blogginlägget är ju om man behöver ha en hockeykarriär bakom sig för att själv bli hockeytränare. Mitt svar är ett entydigt nej och det jag beskriver ovan är ett bevis på det. Det är givetvis en stor fördel att ha varit hockeyspelare men det är inte avgörande. Jag har sett riktigt duktiga före detta hockeyspelare som hållit i träningspass som lämnar mycket att önska. Ett unikt, men ändå bra exempel på att det krävs mer än bara att ha varit hockeyspelare, är Skellefteå AIK’s tränare Anders Forsberg, som mig veterligen, inte har någon hockeykarriär att tala om bakom sig. Anders Forsberg har däremot en tydlig filosofi i sin träning och han tror på det han gör.

Det avgörande för att vara eller bli en bra hockeytränare (eller tränare för vilken sport som helst) är att man har engagemang, utvecklingsvilja, nyfikenhet på att lära nytt, ödmjukhet, en tydlig strategi och en stark tro på det man gör. Utöver detta krävs givetvis också att man brinner för att utveckla/utbilda barn och ungdomar i sin idrott och har en rejäl skopa sunt förnuft och slutligen att man tycker det är kul.

/Roger