En skicklig tränare behöver inte välja den enkla vägen

Det har varit tyst på bloggen ett antal dagar, detta har sin grund till att framför allt tiden inte räckt till då det har varit en väldigt intensiv tid med mycket träningar och annan verksamhet inom Hockeyfabriken som jag snart hoppas jag kan berätta mer om...det kan bli väldigt spännande hoppas jag :-)

Sedan gillar jag inte heller att skriva vilket typ av blogginlägg som helst om det inte finns någon tanke som berör, för det är precis det som är syftet med denna blogg och Hockeyfabriken i allmänhet. Vi vill beröra, vi vill dela vår passion för individutveckling och vi vill påverka.

Det jag idag vill skriva av mig om är ett ämne som aldrig går ur tiden men som jag ändå när det händer förvånar mig i ett modernt samhälle anno 2011. Det som förvånar mig allra mest är att en idrott som finns i folksjälen i Sverige kan acceptera en utslagning av individer som är så unga som 10 och 11 år gamla, när sporten som helhet har minskat kraftigt de senaste 10 åren. Det jag pratar om är givetvis att det i föreningar accepteras att enskilda ledare i en förening ensamma kan bestämma vilka som har potential att bli hockeyspelare och vilka som inte kan bli det. Vilka signaler skickar det och vilka är dessa hockeyorakel som kan göra denna bedömning?! Det måste vara ett enormt djup i dessa tränares kunskap som kan göra denna bedömning redan nu?... och varför tror föräldrarna till de barn som får fortsätta att vara med att det kommer att vara den bästa utvecklingen för deras barn?

Nej, jag sticker ut hakan och påstår att dessa individer genom detta beteende endast visar sin begränsning som hockeytränare. Det visar att de endast kan arbeta med dem som i tidig ålder har utvecklats, endast med spelare från samma fack och bakgrund. Att dessutom föreningar som har centrala resurser med hög kunskap inte ingriper och säger ifrån gör mig bara förbryllad, vad är man rädd för? Om vi alla bara gemensamt skulle säga ifrån att det är inte på detta sätt vi skapar nästa Peter Forsberg eller Mats Sundin så skulle ju dessa individer inte ha en arena att agera på.

Nej i min värld så innebär det att vi visar rädsla för att ta diskussionen om vad individutveckling handlar om, det handlar inte om att vinna varje match med 9-0, att lära de spelare som kommit längst  utvecklingen att man i alla lägen endast kan spela matcher med andra som är av samma skrot och korn, förstå vilken djup avgrund dessa individer kommer ramla ner i när de blir nedskickade i AHL eller ett annat farmarlag om de inte får lära sig vikten av att hantera olika utmaningar, det kommer bli en jättekrock....

Och nu tänker kanske vissa av er, ska han säga som har pratat om betydelsen av att skapa framgång, att jobba med individer på olika nivåer. Men det står jag för till 100 procent, men det finns en gigantisk skillnad till att ta steget och säga, ni får inte vara med, på någon nivå överhuvudtaget.

Jag ska bevisa att det går att utveckla de bästa individerna utan att putta ut någon som vill vara med, som älskar att träna och spela ishockey. Det skall jag göra genom:

• Vara en skicklig tränare som kan dela upp gruppen i individträning utifrån alla komponenter som är helheten av en ishockeyspelare, ibland är det utifrån fysiska förutsättningar, ibland tekniska, ibland forward/back, många gånger utifrån den allmänna utvecklingen. Den tränare som inte klarar av att driva en grupp med 25 individer som ligger på 3-4 olika nivåer är i min värld en ganska begränsad tränare. Hur svårt kan det vara att träna 25 stycken Mats Sundin?
• Arbeta stenhårt med stationsövningar där vi nöter detaljer och därigenom blir tekniskt skickligare och inte ger oss förrän detaljerna sitter i närmast perfektion. Min förebild när det gäller detaljer inom ishockeyn måste vara Thomas Storm som kan nöta ett innerskär i 25 minuter tills det sitter perfekt. 
• Utmana spelarna genom att på individnivå spela matcher som innebär en utmaning för varje individ, varför vinna varje match med 9-0, hur utvecklande kan det vara egentligen?
• Träna stenhårt och mycket, men träna utifrån att spelarna vill träna och att glädje och utveckling skapar motivation. 
• Se alla på isen, såväl den spelaren som ligger längst fram såväl som den från år till år inte har kommit lika långt. 
• Erbjuda alla spelare en individuell utvecklingsplan som skapar förutsättningar för den som vill att nå så långt som den enskilda spelarens vilja och talang räcker till.
• Jag skall erbjuda de individer som ligger längst fram möjligheten att tävla och få möjligheten att vinna i enskilda turneringar eller matcher samtidigt som de individer som inte kommit lika långt skall få möjlighet att göra samma sak men i andra turneringar och matcher

Ett bra exempel som ni kan titta på är en förening som jag tycker har en bra balans mellan Elit och bredd är Rögle BK. Titta exempelvis på var deras juniorlag ligger just nu, det imponerar på mig. Det som är intressant är att Stockholm är extremt dominerande i många yngre åldersklasser. Tittar man tillbaka ett antal år på de nationella turneringarna som exempelvis Resport och Milko så vinner Stockholm nästan allt men vad händer sen? Varför är inte AIK och Djurgården lika dominerande på juniorsidan?

Till slut vill jag avsluta med något som jag tycker är väldigt roligt: Bilden nedan är en 6 årig kille i Philadelphia trakten som spelar med vår Storm White klubba och i första matchen gjorde han 3 mål och 2 assist i en match mot 8-åringar :-)

Betraktelser från NHL premiären i Globen 2011

Bevittnade min första NHL match på svensk mark i fredags när LA Kings och Rangers drabbade samman i Globen.

Min tidigare erfarenhet av NHL matcher live sträcker sig till en fantastisk "front row seats" match i Madison Square Garden melan Rangers och Detroit. Satt 1 meter från sargen och 2 meter från Detroits bås, på andra sidan båset satt Börje Salming som gjorde sin sista säsong i NHL i Detroit. Jag var i runda slängar 12 år och kan inte säga att jag kommer ihåg särskilt mycket av matchen, men stort var det. 

Den andra matchen var på lite mindra helig hockeymark då jag bevittnade en av Florida Panthers få tillfällen då de faktiskt nått slutspel. Det mest spännande och märkliga med denna match var att vi eskorterades av beväpnade vakter från hotellet i Fort Lauderdale till den gamla matcharenan som då låg i Miamis mindre belevade områden. Ett annat rätt roligt minne var den generella hockeykompetensen på publiken som egentligen bara levde upp när det levererades en stor tackling eller när det blev slagsmål. Kommer också ihåg en skön replik från stolsraden ovanför när en lätt brunskrynklig dam med lila hår blev förbannad på domaren och levererade en ”one liner” som jag aldrig hört förut, ”hit the ref, hit the ref”.

Så det var med mycket spänning som jag och resten av familjen åkte till Globen för att se Lunkan, Brad Richards, Anse Kopitar och alla andra stjärnor visa Sverige hur fantastisk NHL hockey är. Jag tyckte redan på uppvärmningen att LA såg mycket vassare ut än Rangers, mycket bättre fart, distinktare passningar och rejäla avslut. Som vanligt blir man förundrad över antalet spelare med som har right fattning, var säkert hälften av spelarna i LA. 

Något som direkt slår en är den uppenbara skillnaden i storlek på planen, framför allt mittzon som är en halv mittzon i jämförelse med planen i Sverige. Det blir också tydligt utifrån teknikcirklarnas placering, där ytterkant av tekningscirkeln ligger nästan hela vägen ut till sarg. Detta är givetvis inga nyheter för någon som är det minsta intresserad av hockey men det är intressant att analysera hur det påverkar spelet, återkommer om det lite senare i detta inlägg.

Så då till själva matchen, hur var den då? Min summering ser ut enligt följande:

• LA var det klart bättre laget från första nedsläpp och de skulle/borde ha vunnit matchen klart, långt innan ett avgörande i Sudden Death om de hade haft lite mer fokus i avslutsfasen. Det var otroligt tydligt att LA hade en spelidé och att man värdesatte att behålla pucken inom laget. Vi såg under matchen en lång rad av spelvändningar mellan back-back och generellt så var backsidan spelskickliga.
• Rangers har stabbiga backar med lite spel i sig och jag tycker att det påverkar hela Rangers spel. Antalet kontrollerade uppspel där man spelar sig ur situationer är väldigt få och det är ett relativt enkelt och destruktivt spel från backarna med många puckar som slängs ur zon och i rondellen utan vare sig tanke eller förutsättning för forwards att skapa något konstruktivt på.
• Detta leder till att stora delar av Rangers spel baseras sig på tillfärlligheter och rena chansningar där puckar ibland studsar rätt och skapar en spelvändning. Jag tycker att LA var mycket mer metodiska och vårdade pucken med en klar spelidé. Till och med när de ville dumpa så gjorde de det genom en snabb hård pass från pack som vinklades in av en forward i mittzon. Genom att spela på detta sätt i stället för att transportera puck över röda från backsidan så kan övriga forwards ligga på ”rulle” och gå på touch nedspel.
• Jag blir förvånad över hur ofta det slängs puckar in på mål från hörn utan att spelaren är under press och när det finns få/inga förutsättningar att det blir något annat än en kontringspass som motståndaren kan utnyttja. Den som mest frekvent gjorde detta var Brad Richards i Rangers som precis skrivit ett monsterkontrakt och är lagets bäst betalda spelare. Jag hade förväntat mycket mer från honom avseende spelförståelse. Här kan givetvis den insatta ifrågasätta mig, att jag inte förstår mig på NHL spel etc. men jag vidhåller fortfarande att ett rakt spel innehåller en sannolikhetskalkylering hur stor chans det är att det blir ett mål framåt om jag slänger in pucken framför mål.
• Jag var imponerad av LA Kings unga backar, både Drew Doughty och Jack Johnson visade prov på hur en ny modern back av NHL mått skall se ut, rörliga, tekniska spelskickliga och bra skridskoåkare. Gud skall veta att Rangers hade behövt några sådana i sin trupp. Den enda som stod för någon form av konstruktivitet i spelet var Tim Erixson som spelade sin första NHL match efter att flugit tur mellan USA-Sverige-USA –Sverige inom 36 timmar. Tim gjorde en bra NHL debut.
• Ger inte heller mycket för Tortorellas syn på sina backar, där han spelade Girardi mer än 30 minuter per match och ville spela han ännu mer samtidigt som han konstaterade att Det var tveksamt om Tim Erixon var redo för NHL spel. 
• Nja, summa summarum så tror jag inte att det blir mer än som bäst en första slutspelstunda för Rangers även detta år. Även om Lunkan kommer att rädda poäng åt dem både till höger och vänster. Om de inte snabbt kan skapa ett grundspel som ser betydligt vassare ut än i fredags så kommer det aldrig att räcka.
  
  
  Dock så var den en kul upplevelse och det är spännande att se dem på nära håll.
  Vill dock ge spelarna i Rangers en sista smalbens spark. Mina söner 10 och 11 satt hela sista perioden i trappan för att stå först i ledet där spelarna går ut. Ingen av spelarna bemödade sig att ens titta åt deras håll trots ideliga positiva kommentarer på en ung skolengelska som borde åtminstone fått någon att titta upp. Förstår besvikelsen att förlora i Sudden men om man är i Sverige för att promota NHL hockey så får man nog bjuda någon sekund på sig själv.
  Stort tack till Rangers materialare som tog sig tid att snacka med killarna och ge dem varsin puck, det kommer de leva på en bra stund.
  
  
  Thomas 

Behöver man ha en hockeykarriär bakom sig för att själv bli hockeytränare?

Mitt kliv in i ”karriären” som hockeytränare var mer eller mindre en tillfällighet. Min son hade precis börjat i hockeyskolan och jag var en av föräldrarna som hjälpte till på isen. En tidig lördag behagade den ansvarige tränaren inte komma till träningen och vi föräldrar som stod på isen var tvungna att lösa situationen. Ni kanske redan har gissat att jag tog rollen som ledare och organiserade den träningen och där tog karriären sin början. Sen den dagen blev jag ansvarig tränare för hockeyskolan och fortsatte sedan som huvudtränare för min sons lag när det var dags att bilda lag. Jag antar att det är många som känner igen sig i beskrivningen.

Jag har ingen hockeykarriär att tala om bakom mig. Mitt hastiga inhopp som hockeyspelare tog slut redan i 12-årsåldern efter 3-4 vintrars spelande. Jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg vad det var som gjorde att jag slutade med hockeyn, men jag var nog inte tillräckligt bra just då och jag kommer ihåg att jag inte platsade i första femman vilket gjorde en tävlingsinriktad ung kille besviken. Mitt dåvarande lags filosofi var att placera de 5 bästa i första femman och därefter fylla femmorna i fallande skala. Jag minns att jag tyckte filosofin var ganska knepig och jag förstod nog aldrig riktigt innebörden av detta, och jag tror inte att vår dåvarande tränare hade någon sund bakomliggande tanke bakom lagindelningen.

Ett antal år senare och med större erfarenhet är min uppfattning att man bör placera spelare på ungefär samma nivå i samma femma samtidigt som man ska bygga femmorna utifrån att varje femma ska bestå av 5 individer som ska ges lagom stora utmaningar och goda möjligheter att utvecklas. En sådan lagindelning skapar ett gott klimat för varje individ, men det var inte den tanken som fanns hos min dåvarande tränare. Min största merit som hockeyspelare är att jag fick sy 3 stygn i pannan (då var det häftig med ärr och man skulle ju se ut som ”kanadickerna” som en materialare uttryckte det) och var med och mötte Hv71 någon gång i mitten på sjuttiotalet, men det är inte mycket att skryta med då vi, som jag kommer ihåg det, fick ordentligt med stryk.

Tiden som ansvarig tränare för hockeyskolan och början av huvudtränartiden gick hyfsat men jag är villig att erkänna att det tog ett tag innan jag kom till insikt över vad hockeyträning egentligen går ut på. Som ny tränare är man engagerad och väldigt ambitiös och har en tro om att spelarna i princip behöver nya övningar hela tiden. Man lever gärna i illusionen om att det krävs stor variation för att spelarna inte ska tröttna. Det är inte utan att man också känner en viss oro för vad föräldrarna på läktaren skall säga om man inte hela tiden utvecklar träningskonceptet med nya övningar. Det lag min son spelade i vid den här tiden höll en ganska medelmåttig nivå och vi vann och förlorade i en ganska blandad kompott och varje match kändes lite som ett lotteri.

När jag väl växte in i rollen som tränare och kom till insikt om vad hockey går ut på skedde en ganska dramatisk förändring. Vinsterna blev fler och säkrare och den positiva utvecklingen på spelarna blev tydlig. Det roligaste var att utvecklingen skedde ganska snabbt. På relativt kort tid höjdes nivån i laget högst väsentligt och vi kunde faktiskt gå in i varje match med inställningen att vi skulle vinna, inte på lotteri utan baserat på bra tränade spelare.

Vad var det då som var vändpunkten? Konceptet var egentligen ganska enkelt:

• Jag bestämde mig för en grundläggande filosofi som jag själv trodde stenhårt på,
• Jag skapade ett träningskoncept som spelarna kände igen från träning till träning
• Jag begränsade antalet övningar och höll mig till de övningar som jag själv var övertygad om var riktigt bra övningar
• Jag avsade mig så mycket kringuppdrag som möjligt i laget för att kunna fokusera på att utveckla och utbilda hockeyspelare,
• Sist men kanske inte minst, så slutade jag bry mig om vad föräldrarna snackade om på läktaren; jag hade en filosofi som funkade, som spelarna gillade och som jag trodde på. När jag säger att jag slutade bry mig så är det en sanning med modifikation, givetvis lyssnade jag på eventuell kritik men jag var stark i min övertygelse om att det jag gjorde var rätt.

Jag är fortfarande tränare för det lag min son spelar i, men nu som assisterande tränare och i ett annat lag än det lag min son började spela i. Min tränarfilosofi gillades nog av de flesta i det förra laget och även i hela föreningen men föreningen var liten och jag fick driva för mycket av alla frågor förknippade med min tränarfilosofi på egen hand.

Det var därför härligt att hitta ett tränarpar i ett annat geografiskt närliggande lag som hade samma syn på utveckling och utbildning av hockeyspelare som jag hade och bytet av lag blev väldigt enkel och naturlig. På grund av att min son och hans lagkamrater givetvis blir äldre är träningskonceptet nu något mer sofistikerat, men förändringen är mer en utveckling av tidigare filosofi än en ändring av den. Det kanske också ska tilläggas att laget min son spelar i idag är ett av Stockholms bättre lag.

Frågan för det här blogginlägget är ju om man behöver ha en hockeykarriär bakom sig för att själv bli hockeytränare. Mitt svar är ett entydigt nej och det jag beskriver ovan är ett bevis på det. Det är givetvis en stor fördel att ha varit hockeyspelare men det är inte avgörande. Jag har sett riktigt duktiga före detta hockeyspelare som hållit i träningspass som lämnar mycket att önska. Ett unikt, men ändå bra exempel på att det krävs mer än bara att ha varit hockeyspelare, är Skellefteå AIK’s tränare Anders Forsberg, som mig veterligen, inte har någon hockeykarriär att tala om bakom sig. Anders Forsberg har däremot en tydlig filosofi i sin träning och han tror på det han gör.

Det avgörande för att vara eller bli en bra hockeytränare (eller tränare för vilken sport som helst) är att man har engagemang, utvecklingsvilja, nyfikenhet på att lära nytt, ödmjukhet, en tydlig strategi och en stark tro på det man gör. Utöver detta krävs givetvis också att man brinner för att utveckla/utbilda barn och ungdomar i sin idrott och har en rejäl skopa sunt förnuft och slutligen att man tycker det är kul.

/Roger

Praktiska tips - Struktur på isträning

Hur man delar upp sina träningar kan göras på en mängd olika sätt och jag tror inte att det finns ett sätt som är rätt och alla andra fel. Jag tror att det viktigaste är att hitta sitt sätt och att våga vara långsiktig i att bygga upp en struktur som du själv känner dig trygg i. Är du som huvudtränare trygg i strukturen så kommer det naturligt smitta av sig till till dina assisterande tränare och dina spelare.

Det finns dock ett antal tips och tricks som jag utifrån praktisk erfarenhet vet fungerar väldigt bra som jag gärna delar med mig:

Generella tips:

1. Sätt en struktur som ser densamma ut för samma typ av pass. En naturlig indelning kan vara 50 minuters pass och 80 minuters pass. 
2. Sätt en struktur som gärna börjar med samma kategori av övningar. Exempelvis så är alltid de första 10 minuterna (för 50 min pass) och de första 15-20 min (för 80 minuters pass) skridskoteknik alternativt puckteknik. Genom detta lär sig spelarna hur träningarna kommer att se ut i början och de kan fokusera på genomförandet. På detta sätt har vi också fått övningar som vissa spelare kan finna "tråkiga" att bli en naturlig del av varje träning. 
3. Dela upp passen i tidszoner och jobba alltid med samma tidszoner. Genom detta kan du enkelt hålla koll på klockan samtidigt som du optimerar att du kan lägga maximalt med energi på feedback till spelarna. 
4. Lägg upp en struktur som fungerar när du är ensam, 2 tränare, 3 tränare eller fler. Du kan omöjligt hantera samma typ av komplexitet i övningarna när du är ensam som när ni är fler. 
5. Sätt samman 10-12 huvudövningar som spelarna kan utantill, namnsätt dem gärna så att de kan övningen enbart genom att du nämner dem med namn. Många tror att detta bara fungerar på äldre spelare men jag har praktiserat detta på mina spelare från 9 års ålder och det är inga problem att få det att fungera i praktiken. 
6. Ha aldrig mer än 1 helt ny övning på en träning, genom att begränsa antalet nya övningar kommer du få träningar med bättre kvalitet. Risken om du hela tiden jobbar med nya övningar är att en stor del av spelarna kommer att fokusera på att komma ihåg övningen i stället för att fokusera på genomförandet. 
7. Gå igenom hela ispasset i omklädningsrummet innan träningen så att spelarna vet exakt vad som skall hända från det att vaktmästaren stänger porten till dess att du blåser av träningen. Genom att gå igenom träningen så kan du optimera den aktiva träningstiden och behöver inte ta istid för att rita övningar som ritas lika bra i omklädningsrummet. Genom detta kan du också avbryta övningar för att ge direkt feedback på genomförandet utan att känna att träningen blir ineffektiv. 
8. Var inte rädd för att genomföra stationsövningar i mindre format. Detaljer skall tränas i mindre format med många repetitioner. 

Ovan skall ses som ett sett att genomföra roliga, bra träningar med hög effektivitet och kvalitet. Som jag började detta inlägg med så är det inte den enda sanningen, det viktigaste är att du som tränare hittar din struktur och att du vågar bygga upp och tro på den. 

Vill du ha hjälp att bygga en struktur utifrån var du befinner dig idag, kontakta mig eller Martin så sätter vi oss gärna ned och diskuterar hur dina utmaningar ser ut. 

Med vänliga hälsningar

Thomas